Varför kollar man på slaktarfilmer?!

Nu snackar jag alltså inte om reklamfilmer från Dalsjöfors Slakteri, Lithells eller Scan.

Häromsistens satt jag ensam i TV-soffan på kvällen och tittade storögt, lätt äcklad och samtidigt fascinerad på en scen med något av det mest bestialiska jag sett på film. Jag hade zappat mig fram till en av Saw-filmerna – vet inte vilken av dem. Jag måste raskt erkänna, att jag per definition inte sett en enda av Saw-rullarna annat än trailers, småsnuttar på någon parabolkanal eller som stillbilder på imdb.com (The Internet Movie Database). Men det räcker liksom . . .

När jag satt där i soffan, kände jag en sorts vrede som kom över mig och tänkte: "Hur fan kan man komma på tanken att producera så'na här slaktarrullar?!". Dessutom betalar folk för att se på något som skulle kunna vara antireklam från Afghanistans motsvarighet till Scan eller reklam för någon av medeltidens tortyrkammare.

Filmerna säljer tydligen ganska bra och huvudrollsinnehavaren har visst signat på för ytterligare uppföljare. Okay, devisen "1 miljon flugor kan inte ha fel - ät skit" kan väl appliceras i sammanhanget men hallååååå! Finns det inga gränser?!

På något udda sätt måste jag väl respektera, att en och annan tittar på filmerna och dessutom gillar dem skarpt. Dock måste jag samtidigt påpeka, att om någon i bekantskapskretsen låtit mig förstå, att han/ hon gillar Saw-rullarna, så hade jag absolut fasat ut honom/henne från mitt framtida umgänge. Det kan ju inte vara sunt att kolla på så'nt och dessutom gilla det - än mindre umgås med folk som gör det. Det blir lite "Obducenten & läkaren-varning" på det hela - det hade inte känts mysigt att ta en fika tillsammans på Le Petit Café i Haga.

Ända sedan barnsben har vi väl alla på något sätt velat bli skrämda – det har liksom kittlat den där adrenalinutlösande paniknerven. Men hur långt skall/kan man gå? Kan man bli avtrubbad av att konsumera mycket slakt, blod och skräckskrik? Man höjer ribban för vad som skrämmer en och till slut landar man i Saw-filmerna och springer iväg och köper hela samlingen - "Saw - the Box" änna.

När jag såg den aktuella filmscenen, funderade jag över hur rubbad filmmördaren måste vara för att komma på alla sjuka sätt att ta folk av daga. Men så insåg jag naturligtvis, att det är ju inte gubben i rollen som är psycho - det är ju produktionsbolaget och regissören som är ordentligt vridna. Jag kan riktigt se framför mig hur gänget sitter på ett möte och kastar ut idéer på sjuka sätt att avliva rollinnehavarna på. "Okay, vi har sprängt av huvud med halsband, dragit av skalpen på en tjej i en häftig stol men vad skall vi hitta på nu? Om vi vill slita armen av en gôbbe, hur gör vi då det på ett så häftigt sätt som möjligt?".

En ytterligare sjuk sak är ju, att man uppenbarligen tillverkat alla ruggiga apparater, som på ett eller annat sätt avlivar eller lemlästar de stackars rollinnehavarna. "Öh, ni på rekvisita-avdelningen, i nästa scen skall vi slita av håret på en tjej med skalp och allt. Kan ni ta fram en cool stol, som gör jobbet riktigt långsamt och samtidigt kraftfullt? Som vanligt är det viktigt att man skall kunna se hur blodet flyter. Okay?".

På nätet såg jag att någon jämfört en Saw-rulle med filmen ”Seven”. Den senare är förvisso våldsam och riktigt nervkittlande men man undviker att visa upp allt i närbild och låter istället dig som tittare ana/förstå vad som hänt. I Saw-rullarna skall man till varje pris visa upp allt våld i närbild med så makabra detaljer som möjligt. Bara att se på några jpg's från filmerna får mig att bli spyfärdig! Nästan så att man går och blir vegetarian och äter sojabacon på köpet. Nä, fy fan! Då genomlider jag hellre "Det sjunde inseglet" och ett par andra rullar i samma genre en solig sommardag . . .

När kan en film anses sakna berättigande?

Huäääääh! / Go gôbbe *hulkar*

Andra bloggares funderingar kring vriden, thriller, rysare, skräckfilm, spyfärdig, Scan, bacon