20 maj 2009

En milstolpe i livet!

Idag har vi skrivit historia här hemma, passerat en milstolpe i livet, haft anledning att fira liksom . . .

Familjens eftermiddag avrundades med ett besök i Kamprads butik på Hisingen för att införskaffa ett par PAX hyllplan, 100 x 58 cm, vita. Dessförinnan hann vi med ett besök på The Golden Arches alldeles jämte den stora möbelbutiken. Det blev en klassiker för Pappa - Big Mac & Co - en McFeast Meny för Mamma och givetvis ett Happy Meal för grabben, 5 år. Det låg för övrigt en rosa leksak i hans pappersbox - nå'n Kitten-pryl (?) - som inte alls föll honom på läppen. Silvana med tyskt ursprung, ansvarig på etablissemanget, lovade att raskt byta ut Kitten-leksaken mot en Spindelmannen-pryl. Det höjde helt klart stämningen.

Klockan närmade sig 20.00 när vi lämnade Hisingen och det märktes i bilen att det var alldeles för sent för femåringen. Han var trött, lite allmänt gnällig och ville upprepade gånger slå Pappa i huvudet med den ballong vi fick med oss från hamburgerhaket.

Väl hemma lämnade han bilen med språng eftersom urinblåsan signalerade, att det var läge att tömma den. Jag tog hand om hyllplanen och lyfte in dem i hallen och hörde plötsligt Mamma säga: "Åh, har du dragit tillbaka förhuden?!". Jag tittar in i badrummet och ser då grabben stå där helt naked framför toaletten, tittande ned på det som inte sett dagens ljus på fem år!

På frågan "Vad är det där Mamma?" åtföljt av ett pekande mot det lilla blåröda , svarade hustrun - uppenbarligen smått överrumplad - "Jaaa? . . . Pappa? . . . vad är det?" varpå jag säger: "Wow, kolla! Nu har du gjort det! Dragit tillbaka skinnet sådär som vuxna gör! Häftigt! Nu kan du tvätta dig ordentligt också!" Parentetiskt kände jag där och då, att det inte var nödvändigt att närmare gå in på nomenklaturen kring de olika delarna av hans könsorgan. Såg och hörde nästan hur han annars skulle inleda morgondagen på förskolan med: "Igår såg jag mitt ollon för första gången och Pappa blev jätteglad!". Helt klart onödigt om man säger . . .

Till saken hör, att jag nästan ända sedan grabben föddes, försynt frågat på BVC när det är dags att hjälpa sonen med att dra tillbaka för att kunna genomföra en ordentlig tvagning så att säga. Man har då upprepat att det visar sig själv när det är dags, det är inget att stressa fram, det kan variera i ålder, oftast mellan 5 och 6 år, varpå jag nöjt mig med detta. Därför blev jag extra uppspelt när det nu skedde - så där väldigt spontant och plötsligt. Dessutom gladde det mig som man och pappa, att grabben sannolikt inte skulle drabbas av parafimosis. I förbifarten viskade jag till frun "Jisses, från snopp till balle på en sekund!" och garvade inombords.

Plötsligt viftar grabben med händerna sådär tafatt i skrevet och ser både ledsen och rädd ut. "Pappa, jag kan inte ta tillbaka det! Hjälp mig!" Ooops! hann jag tänka, blir det parafimosis trots allt?

- "Det är ingen fara, låt mig hjälpa dig"
- "Neeej Pappa, det kommer göra ooont!"
- "Nejdå, jag looovar, det är ingen fara!".

Han backar undan och jag säger: "Ja, ja, fixa det själv då. Jag har en barnvagn och en baby att ta in också" (babyn satt i bilbarnstolen och sov).

När jag minuten senare kommer in igen, har grabbens genitalier återgått till det normala och jag försöker avdramatisera det hela och skoja till det med en high five oss grabbar emellan samtidigt som jag säger "Det här var ju jättebra, nu kan du också göra det!" Kunde inte låta bli att tillägga (med ett brett flin på läpparna): "Men om du gör det fler än tre gånger vid samma tillfälle, då kallas det nå't annat". Är jag omogen som pappa?

Avslutningsvis får jag konstatera - utan att gå in på detaljer kring dofter och annat - att det nu är dags att lära grabben hur man genomför en grundlig intimtvagning paw rihk-titt.

Vet bara inte hur vi lämpligast firar denna glada händelse. Någon?

Se där ja! / Go gôbbe

Andra bloggares funderingar kring , , , ,

13 maj 2009

Go gôbbe goes Konstfack . . .

Tjenna!

Imorgon (eller kanske på lördag när Göteborgsvarvet går av stapeln) tänkte jag bli lite konstnärlig, lite wild and crazy liksom. Upplägget blir ungefär såhär:

Jag tar mig till Statoil vid Olskroken, köper en dunk med bensin (98 oktan!), gapar högt på bensinstationen: "Nu jävlar blir det åka av på Älvsborgsbron!", tar spårvagnen mot Mariaplan och gapar på vagnen: "Nu jävlar blir det åka av på Älvsborgsbron!", öppnar dunken och skvätter lite bensin på mig själv, tar fram en ask tändstickor och skakar frenetiskt, kliver av vid Mariaplan, går med stirrig blick mot Älvsborgsbron skrikandes: "Nu jävlar blir det åka av på Älvsborgsbron!", tar kanske en stor glass vid Triumfglass bortanför vagnhallarna, naturligtvis skrikandes: "Nu jävlar . . . o.s.v.", springer spastiskt upp på Älvsborgsbron, häller ut bensin på vägbanan, tänder på bensinen (får passa mig så att det inte tar sig i kläderna) och slutligen, när jag är på brons högsta punkt, trycker jag glassen i ansiktet å se´n får vi se vad som händer.

Förhoppningsvis blir det lite publik och kanske någon filmar spektaklet med sin mobilkamera. I vilket fall som helst får jag väl improvisera om Polisen eller Räddningstjänsten skulle dyka upp.

Någon som vill haka på?

Vincent van Gogh and I are like this! *korsar pek- och långfingret*

Se där ja! / Go gôbbe

Andra bloggares funderingar kring , , , , ,

8 maj 2009

Varför kollar man på slaktarfilmer?!

Nu snackar jag alltså inte om reklamfilmer från Dalsjöfors Slakteri, Lithells eller Scan.

Häromsistens satt jag ensam i TV-soffan på kvällen och tittade storögt, lätt äcklad och samtidigt fascinerad på en scen med något av det mest bestialiska jag sett på film. Jag hade zappat mig fram till en av Saw-filmerna – vet inte vilken av dem. Jag måste raskt erkänna, att jag per definition inte sett en enda av Saw-rullarna annat än trailers, småsnuttar på någon parabolkanal eller som stillbilder på imdb.com (The Internet Movie Database). Men det räcker liksom . . .

När jag satt där i soffan, kände jag en sorts vrede som kom över mig och tänkte: "Hur fan kan man komma på tanken att producera så'na här slaktarrullar?!". Dessutom betalar folk för att se på något som skulle kunna vara antireklam från Afghanistans motsvarighet till Scan eller reklam för någon av medeltidens tortyrkammare.

Filmerna säljer tydligen ganska bra och huvudrollsinnehavaren har visst signat på för ytterligare uppföljare. Okay, devisen "1 miljon flugor kan inte ha fel - ät skit" kan väl appliceras i sammanhanget men hallååååå! Finns det inga gränser?!

På något udda sätt måste jag väl respektera, att en och annan tittar på filmerna och dessutom gillar dem skarpt. Dock måste jag samtidigt påpeka, att om någon i bekantskapskretsen låtit mig förstå, att han/ hon gillar Saw-rullarna, så hade jag absolut fasat ut honom/henne från mitt framtida umgänge. Det kan ju inte vara sunt att kolla på så'nt och dessutom gilla det - än mindre umgås med folk som gör det. Det blir lite "Obducenten & läkaren-varning" på det hela - det hade inte känts mysigt att ta en fika tillsammans på Le Petit Café i Haga.

Ända sedan barnsben har vi väl alla på något sätt velat bli skrämda – det har liksom kittlat den där adrenalinutlösande paniknerven. Men hur långt skall/kan man gå? Kan man bli avtrubbad av att konsumera mycket slakt, blod och skräckskrik? Man höjer ribban för vad som skrämmer en och till slut landar man i Saw-filmerna och springer iväg och köper hela samlingen - "Saw - the Box" änna.

När jag såg den aktuella filmscenen, funderade jag över hur rubbad filmmördaren måste vara för att komma på alla sjuka sätt att ta folk av daga. Men så insåg jag naturligtvis, att det är ju inte gubben i rollen som är psycho - det är ju produktionsbolaget och regissören som är ordentligt vridna. Jag kan riktigt se framför mig hur gänget sitter på ett möte och kastar ut idéer på sjuka sätt att avliva rollinnehavarna på. "Okay, vi har sprängt av huvud med halsband, dragit av skalpen på en tjej i en häftig stol men vad skall vi hitta på nu? Om vi vill slita armen av en gôbbe, hur gör vi då det på ett så häftigt sätt som möjligt?".

En ytterligare sjuk sak är ju, att man uppenbarligen tillverkat alla ruggiga apparater, som på ett eller annat sätt avlivar eller lemlästar de stackars rollinnehavarna. "Öh, ni på rekvisita-avdelningen, i nästa scen skall vi slita av håret på en tjej med skalp och allt. Kan ni ta fram en cool stol, som gör jobbet riktigt långsamt och samtidigt kraftfullt? Som vanligt är det viktigt att man skall kunna se hur blodet flyter. Okay?".

På nätet såg jag att någon jämfört en Saw-rulle med filmen ”Seven”. Den senare är förvisso våldsam och riktigt nervkittlande men man undviker att visa upp allt i närbild och låter istället dig som tittare ana/förstå vad som hänt. I Saw-rullarna skall man till varje pris visa upp allt våld i närbild med så makabra detaljer som möjligt. Bara att se på några jpg's från filmerna får mig att bli spyfärdig! Nästan så att man går och blir vegetarian och äter sojabacon på köpet. Nä, fy fan! Då genomlider jag hellre "Det sjunde inseglet" och ett par andra rullar i samma genre en solig sommardag . . .

När kan en film anses sakna berättigande?

Huäääääh! / Go gôbbe *hulkar*

Andra bloggares funderingar kring , , , , , ,

1 maj 2009

Så undviker du Svininfluensan . . .

. . . eller rättare sagt, så här gör du för att få Svininfluensan . . . eller?


Se där ja! / Go gôbbe

Andra bloggares funderingar kring , , , ,